Magnus


Psalm16.se

Magnus

Räddningen


Jag växte upp i ett hem och en omgivning som inte var kristet. Ingen i min familj var kristen. Bara min Farmor, och resten av släkten såg på hennes tro med vänlig medömkan. "Jaja, låt henne hålla på, hon skadar ju ingen." Min Mamma lärde mig att läsa en aftonbön "Gud som haver ..." men inget som hon själv trodde på, det var mer som en "fin tratidion" som hon ville föra vidare. Mina föräldrar "döpte" mig som spädbarn i svenska kyrkan, som traditionen bjuder, men utan någon tro.


I skolan på den tiden (början av 70-talet i Tyresö utanför Stockholm) så hade vi fortfarande lite (väldigt lite) kristendomsundervisning. Jag hade väl någon gång de första åren hört några bibelverser som fröken hade berättat om, men inget som jag hade tagit till mig. Jag hade väl funderat lite på det där med himmel och helvete. Men ingen av mina kompisar trodde på något liv efter döden.


En dag när jag var 10 år var jag på promeneread till skolan. Jag tänkte väl på inget särkilt när plötsligt en bibelvers bara kom upp i mitt huvud:


Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv.

Joh 3:16, (1917 års övers.)


Jag kände igen den så att jag visste att den kom från Bibeln, men jag hade ingen aning om var i Bibeln den fanns. Och jag förstod ännu mindre varför jag plötsligt kom att tänka på den. Eller hur jag kunde komma ihåg den. Och så ordagrant, i 1917 års gammalsvenska bibelöversättning.


Men jag började fundera på den versen. Jag tänkte på den medan jag gick vidare till skolan. Och jag förstod plötsligt vad den betyder. "Är det så enkelt", tänke jag, "att man bara behöver bestämma sig för att tro på Jesus för att man ska få komma till himelriket i stället för till helvetet?". "Är det så enkelt?". "Ja men ... i så fall bestämmer jag väl mig för det då. Jag bestämmer mig för att tro!"


Så fort jag hade bestämt mig för det så fick jag en bild över vad det skulle kunna innebära. Vi småkillar brukade ofta spela fotboll på den tiden. Vi träffades på fotbollsplan och delade upp oss i två lag och satte igång att spela mot varandra. Den bilden fick jag. Jag valde Guds lag. Det rätta laget. Men det var det mindre laget. Det var många färre som valde det laget. Och alla de andra, som valde det andra laget, skulle säkert reta oss som valde Guds lag. Men det spelade ingen roll, tyckte jag. Jag ville ändå vara med Guds lag, för det var det enda rätta laget. Jag ville vara med Gud.


Sen gick jag vidare till skolan och tänkte inte så mycket mer på det.


Men nu vet jag att det var ett livsavgörande ögonblick för mig. För i det ögonblicket övergick jag från mörkret till ljuset. För evigt. Och Guds heliga Ande kom in i mig. Och med Honom också Jesus Kristus. Och med Honom också Gud Fadern. Och sedan dess har jag haft en relation med Honom som är sanningen, vägen och livet.




Den 40-åriga ökenvandringen


Ja, som jag skrev, jag tänkte inte så mycket mer på det. Inte så mycket ändrades i mitt liv. Jag kände inget särskilt mer än vad jag skrev ovan. Men jag visste att nu tillhör jag Gud, och Jesus är min vän. Det kändes tryggt och bra. Men jag berättade inte om detta för någon. Och jag hade ju fortfarande nästan inga kristna i min omgivning. Gick aldrig i kyrkan. Men jag läste något avsnitt i bibeln då och då när jag fick möjlighet. Och jag fortsatte att läsa aftonbön varje kväll. Kanske nu lite mer med tanke på vad det var jag egentligen bad. Om någon frågade mig så svarade jag alltid att javisst, jag tror på Gud. Men inte mycket mer än så. Och visst, ofta när jag berättade det t.ex. för en kusin eller en kompis så blev jag retad för det. Men jag höll envist fast vid min lilla tro.


När jag blev tonåring läste jag lite mer ur bibeln, jag konfirmerade mig i svenska kyrkan (fast jag upplevde inte särkilt mycket tro i konfirmationsklassen heller), och i äldre tonåren så läste jag igenom hela bibeln. Jag hade en och annan vän som var kristen, men de var ju aktiva i ett kristet sammanhang, Det vågade inte jag. Men jag tyckte ändå om att umgås med dem, och var med någon gång ibland hemma hos kristna vänner som ville förklara mer om kristendom för mig. Någon gång var jag med i ett frikyrkomöte (Korskyrkan i Umeå), men jag kände mig som en främlig där och vågade inte ta steget in i någon kristen gemenskap.


När Jehovas Vittnen kom hem till mig i Umeå så bjöd jag in dem. Det ledde till att de kom då och då och försökte förklara för mig om sin version av kristendom. De sa en hel del intressant, och en gång följde jag med till deras kyrka "Rikets Sal". Men jag kände mig inte riktigt hemma där, och hade svårt att tro på en del saker som de sa, även om annat verkade helt vettigt. Och jag var bekymmrad över att jag märkte att de litade mer på sina egna skrifter och huvudkontoret i New York än på vad bibeln verkligen lärde, även om de påstod att det var bibeln som var rättesnöret. När jag flyttade tillbaka från Umeå till Tyresö så bröt jag kontakten med Jehovas Vittnen. Och det är jag glad för idag.


Jag läste fortfarande aftonbön varje kväll, men numera hade jag bytt ut "Gud som haver" mot "Fader vår", som ju faktiskt finns i bibeln (Matt 6:9-13). Jag köpte några böcker om kristendom som jag läste ur, och jag fick en spännande bok om en kristen missionär från min kristna kompis i Umeå, som jag var mycket fashinerad av.


Men jag hade fortfarande inga kristna vänner. Och när inget höll lågan vid liv efter att jag flyttat tillbaka till Tyresö så blev den svalare och svalare. Till slut bar jag upp alla mina kristna böcker till vinden för att det blev trångt med andra böcker i min bokhylla. Jag lämnade bara kvar någon bibel, men den läste jag inte längre. Men det var ändå med tunga steg jag gick upp till vinden med böckerna. Och jag bad någon slags bön till Gud medan jag packade undan dem på vinden. Och jag fortsatte att läsa aftonbön på kvällarna. Ofta med eftertanke och ibland med några egna extra ord efter bönen "Fader vår". Och jag fortsatte att svara att jag är kristen troende om någon frågade mig.




Omvändelsen


Nästan 40 år efter mitt beslut att tillhöra Guds "lag" och tro på Jesus, så var jag på en relativt ny arbetsplats, och hade fått en ny kollega, Shamret. Hon var kristen troende, och lät gärna och mycket alla runt omkring henne få veta det. Alltid glad och sprudlande av liv. Hon frågade mig en dag om jag trodde på Jesus. Javisst, sa jag glatt. Jag vet att Jesus bor i mitt hjärta. Hon blev glad över det svaret och sa "jag hörde det som jag ville höra".


Vi kom överens om att äta lunch tillsammans och prata om det. Den lunchen berättade hon en hel massa om vad det kristna livet egentligen går ut på och om vem Gud egentligen är. Jag lyssnade med stora öron. Och den lunchen tog slut för fort. Vi kom överens om att luncha tillsammans nästa dag också. Och nästa. Och nästa... Detta pågick några månader. Hon berättade. Jag lyssnade. Ställde frågor. Tog till mig det som stämde med vad jag visste från bibeln, men det jag inte förstod la jag åt sidan tills vidare. Men steg för steg smälte även det mesta av det i mitt inre, allteftersom jag förstod mer och mer av Bibeln.


Jag blev mer och mer fashinerad av vem Jesus egentligen är. Jag hämtade ner mina kristna böcker från vinden igen med glatt hjärta. Jag började läsa bibeln igen. Jag började känna en jublande glädje över Jesus, som jag nu började kalla för min Herre. Jag ville lära känna honom ännu mer, och Shamret var min vägledare till Honom. Jag blev förälskad i Jesus! Jag ville göra ALLT för honom. Jag ville ge mitt liv helt och hållet till Honom. Jag var jublande lycklig. Och när Shamret började förklara vad dopet innebär och gav mig i läxa att läsa om dopet i bibeln, så bestämde jag mig kvickt för att låta döpa mig på riktigt, på min egen tro. Så jag döpte mig i New Life församling.


Min 40-åriga ökenvandring var slut. Äntligen är jag hemma hos Herren. Halleluja!


Nu, några år senare har jag fortfarande en brinnande tro. Jag vill vara med min älskade konung Jesus så mycket jag bara kan. Jag vill lära känna honom mer och mer. Han gör underbara tecken och under i mitt liv, och han fortsätter att forma mig och leda mig vidare. Jag har massor av kärleksfulla kristna vänner (bröder och systrar i Herren), jag är bekväm i många olika kristna sammanhang, jag träffar regelbundet kristna vänner, .... jag kan bara fortsätta och fortsätta att berätta. Det är så underbart!!!


Även om vissa människor här i världen fortsätter att retas med mig, och ibland också trackasera mig. Herre förlåt dem. De vet inte vad de gör.




Framtiden


Jag vet inte vart Herren leder mig. Jag ber att Han vägleder mig steg för steg. Att Han använder mig. Att han leder mig in i fler spännande äventyr tillsammans med Honom. Där han vill ha mig. Ett steg i taget. Tills han kallar hem mig till evigheten. Då får jag till slut se Honom öga mot öga.